Men åååååh...
Trots att jag har nytt jobb och fullt upp hela tiden så tycks dagarna seeega sig framåt. Nu vill jag bara antingen ha ett plus på stickan eller att mensen ska komma så att man kan tänka på något annat ett tag.
Symtommässigt har det inte hänt särskilt mycket sedan sist. Brösten gör fortfarande ont, de känns större och liksom hårda och blodådrorna har blivit tydligare. Även J märkte detta igår. Jag känner också av att det liksom "drar" i området kring livmodern, mest vid ljumskarna. Båda dessa symtom har jag dock haft tidigare och inte varit gravid så det är ingenting jag vågar fästa någon större vikt vid.
Jag är helt förberedd på att mensen ska komma, vill inte bli så där grymt besviken som jag blev förra månaden. Ändå vet jag att det är svårt att bara bestämma sig för det, kommer nog bli ledsen hur som helst.
Jag ska åka bort (utan J) på fredag kväll och vara borta över helgen så vi kanske testar fredag morgon, om mensen inte dykt upp vid det laget.
Hur går det för er andra? När ska ni testa?
/ S
Symtomfritt
Jag känner mig symtomfri, om man räknar bort ont i brösten (som lika gärna kan vara pms-symtom). Tror, som sagt, inte att vi lyckades denna gång heller. Allt var så stressigt och oplanerat och jag vet inte ens om min äl var på lördagen eller om den i själva verket inträffade redan på torsdagen eller fredagen. Kollade ju inte med äl-test förrän fredag eftermiddag.
Hur som haver. Man kan alltid hoppas!
Hur mår ni andra? Någon som tjuvtestat? :-)
/ S
Snabba kast
Vi hade tydligen inte alls någon koll på min ägglossning denna månad. Som vi skrivit tidigare så trodde vi att vi missat den under veckan när vår donator var bortrest. Men så tidigare idag (ursäkta detaljrikedomen) så upptäckte jag att jag hade ägglossningsflytningar och tänkte att jag gör väl ett test för säkerhets skull. Och tror ni inte att jag fick fullt utslag? Ägglossning i helgen, med andra ord. Min cykel lever sitt eget liv, det är en sak som är säker.
J drog genast iväg ett sms till vår donator och tror ni inte att han sitter i en bil påväg tiotals mil bort på weekend med grabbarna? Vår vanliga tur håller med andra ord i sig när det gäller honom.
Hur som helst så pratade vi med vår alternativa donator, som vi haft mailkontakt med ett tag men faktiskt aldrig träffat. Det blev lite plötsligt bestämt men han ska i alla fall sätta sig på ett flyg och komma hit imorgon förmiddag. Så om allt känns bra när vi ses så kommer vi att göra vår fjärde (eller egentligen tredje) insemination imorgon.
Håll tummarna åt oss snälla ni!
/ S
Varför firar vi egentligen alla hjärtans dag?
Kopplingen till romantik och kärlek uppkom först under medeltiden, när människor noterade att fåglar i mitten av februari sökte och fann sin partner. Påpassligt nog alltid i närheten av datumet då man hedrade martyren Sankt Valentin, som den 14 februari år 269 hade halshuggits på order av kejsar Claudius II efter att han vägrat avsäga sig sin tro.
Valentin valde döden. Fåglarna valde sin partner. Och sakta men säkert skrevs historien om.
Måste erkänna att dagen inte var så romantiskt som jag trodde, i alla fall inte för människor (så som Valentin som blev halshuggen), fåglarna verkar ha desto mer romantik som gav sig ut för att hitta sin partner. Hela alla hjärtans dag historien kan man läsa här http://www.aftonbladet.se/nyheter/article8564255.ab för er som vill ha ett mer romantiskt slut :)
- J
Alternativen
Tack för era fina och kloka kommentarer. Tur att det finns så många smarta och snälla flator runtom i landet. ;-)
Vi konfronterade vår donator litegrann igår kväll. Vi frågade om han tyckte att det började kännas jobbigt och om han ville dra sig ur. Det ville han dock inte. Tvärtom tycker han att det här är en stor och viktig grej och vill gärna hjälpa oss. Vi har helt enkelt haft otur i planeringen.
Faktum kvarstår dock att han kommer att vara bortrest ett längre tag så vi har börjat kolla runt efter alternativa donatorer. Jag blev förvånad över hur många snälla och engagerade killar/män det finns som vill hjälpa till. Har fått flera seriösa svar på bara några timmar.
Så nu känns det inte lika hopplöst längre!
Ha en skön söndag alla sköna flator! :-)
/ S
Inget idag heller
Vet inte om det är så att vår donator tycker att det blivit för jobbigt och vill dra sig ur eller om vi bara haft otur med timingen.
Det känns dock, med tanke på att han kommer vara bortrest ett tag framöver, som att vi måste börja fundera på alternativa vägar. Vi har varken råd eller tid att åka till Danmark en gång i månaden och vårt landsting är, som sagt, inte heller ett alternativ i nuläget.
Har ni några tips att ge oss? Vi vill verkligen inte ta något långt uppehåll. :(
/ S och J
Strul och uppgivenhet
Det blev ingen insemination igår eftersom vår donator försov sig och inte hann komma förbi. Det är sådant som kan hända när man använder sig av en privat donator. Men det känns ändå frustrerande! På grund av utlandsresor och annat har vi räknat ut att vi förmodligen inte kommer kunna få till någon mer insemination förrän i maj. MAJ! Det är ju evigheter tills dess. Suck och åter suck.
Igår kände vi oss båda ganska uppgivna och ledsna. Att det ska vara så himla besvärligt att skaffa barn. Vi längtar ju så mycket efter att bli en familj. :(
J hade, som sagt, fullt utslag på ÄL-testet i torsdags. Vi ska chansa och göra en insemination ikväll, även om det förmodligen är för sent nu. Tyvärr jobbar jag och kan inte vara med, vilket känns trist, men vi vill inte gå miste om någon chans att bli gravida, inte ens en pytteliten sådan!
Kollar runt på nätet efter alternativa tillvägagångssätt och donatorer. Vi är väl medvetna om att vi är bortskämda som hittat en donator som bor i samma stad. Att åka till Danmark en gång i månaden är helt enkelt inte hållbart för oss, varken tidsmässigt eller ekonomiskt. Landstinget har vi gjort slut med av både principiella och ekonomiska skäl. Vi har hört om och känner lesbiska par som skriver sig i ett annat landsting för att få hjälp snabbare men det känns inte kul att "lura till sig" ett barn heller. Just nu känns allt ganska motigt och uppgivet.
Vi ger dock inte upp! Vi vet att det kommer vara värt all tid och energi när vi till slut får ett plus på stickan.
/ S
Så var det min tur...
Hade riktigt starkt streck på ÄL stickan igår så förhoppningsvis lever mitt ägg fortfarande och är redo för att blir befruktat! Det har vart jobbigt för S att vi så tvärt bytt roll i vem som ska bli inseminerad och jag blev också väldigt ställd då det kom till tals eftersom jag var inställd på att det var S som skulle "köra" först.
Tror S har rätt i att det nog är lättare för mig att "byta roll" än det är för henne eftersom hon känner att vi gett upp på henne, nått som vi absolut inte har gjort, bara ökat våra chanser. Jag har försökt förklara för henne att det viktigaste ändå är att vi får ett barn men hur det kommer till är mindre viktigt.
Hoppas det går bra för er andra där ute!
/ J
Upp och ner
God morgon.
Vår donator har, som sagt, varit bortrest denna vecka. Min ägglossning var förmodligen någon gång mellan söndag och tisdag, vet inte riktigt eftersom testerna aldrig gav något jättetydligt utslag. Igår och idag har de i alla fall inte gett något utslag alls, så jag tolkar det som att ägglossningen passerat.
J fick däremot fullt utslag på testet imorse, vilket innebär att vi kan inseminera henne imorgon när vår donator är hemma igen.
Jag skäms över det, men jag blev jätteledsen imorse när jag såg våra test bredvid varandra. Jag vet att huvudsaken är att vi får ett barn tillsammans och att vem som bär på det inte spelar någon roll. Men jag har varit så inställd på att vara den som bär barnet i nästan ett års tid så det är en svår omställning att helt plötsligt börja tänka på mig själv som "den andra mamman". J säger att hon inte vill att vi ska inseminera henne om det känns jobbigt för mig. Och det känns jobbigt, som om vi ger upp på mig, som om jag känner på mig att J kommer bli gravid på första försöket och som att jag är helt misslyckad. Samtidigt vill jag förståss inte att vi ska gå miste om någon enda chans att bli gravida. Suck.
Känner mig så ledsen och arg på mig själv.
/ S
Otur i oturen
Jahapp. ÄL vilken dag som helst och då passar vår donator på att åka till fjällen och vara borta i en vecka. Det är just typiskt. Förmodligen kommer vi alltså inte att få till någon insemination denna månad.
Det känns så frustrerande att man inte kan inseminera vilken dag som helst i månaden. Då vore ju det här projektet hur lättrott som helst. Suck och åter suck. Man kan ju inte gärna förbjuda donatorn att ha ett eget liv eller att anpassa det efter min ägglossning. Men det är ju ändå typiskt!
Då vi hade funderingar på att eventuellt inseminera oss båda denna månad så får vi hoppas och be för att J:s ägglossning inte inträffar förrän nästa helg. Alternativt att min kommer en vecka senare än beräknat. Håll tummarna åt oss är ni snälla!
/ S
Tillbaka på noll
Jag hade egentligen inte trott att det skulle bli något denna gång men när mensen inte kom igår (som väntat) så hann jag ändå börjat hoppas. Imorse kom den dock.
Skulle luncha på stan med några vänner idag, varav en väntar sitt första barn. Samtalsämnena tenderar därför att kretsa kring just detta och idag blev det för mycket för mig. Jag som hade lovat mig själv att inte bli ledsen bröt ihop och fick eskorteras hem av en annan vän innan lunchen ens var beställd. Jag känner mig så dum som tycker det är jobbigt att träffa min kompis som är gravid, för jag är verkligen jätteglad för hennes skull. Men just idag orkade jag inte vara det.
Jag vet att vi bara har försökt tre gånger, att vi är unga och inte alls har bråttom och att en av gångerna dessutom inte räknas eftersom jag inte hade ägglossning den månaden. Ändå kände jag mig misslyckad och uppgiven idag.
J har tröstat mig och vi har pratat en lång stund så nu känns det lite bättre. Det är trots allt bara två veckor tills vi kan försöka igen. Nu har vi dessutom bestämt att inseminera både henne och mig nästa gång. Det borde ju öka chansen att det blir något. Det känns just nu som att det inte spelar någon roll vem av oss som bär barnet, bara vi får ett. Vi måste förstås kolla med donatorn om han tycker att det känns okej först, men jag tror att det skulle sänka pressen på mig en aning.
Nu ska vi nog ta ett glas vin och köpa hem något gott att äta till middag.
Tur att jag har världens finaste sambo som (förr eller senare) kommer att bli världens bästa mamma.
/ S
Inför helgen
Beräknad mens i helgen, på fredag om man skall lita på att lutealfasen är lika lång som förra gången vi fick utslag på ÄL-test. Det känns dock inte som att det blivit något denna gång heller. Jag vet inte riktigt varför egentligen. Har inga direkta symtom, annat än väldigt ont i brösten, men det kan ju lika gärna vara för att mensen är på g. Jag har dock ansträngt mig för att inte aktivt leta efter symtom och gå och känna efter hela tiden. Var så jobbigt de andra två gångerna, när mensen sedan kom, att ha gått omkring och känt sig "gravid".
Igår pratade vi om att eventuellt försöka inseminera J nästa gång. Jag har alltid, av flera anledningar, känt att det varit viktigt att det skulle vara jag som bar vårt första barn. Numer känns det som att det enda som betyder något är att vi får ett barn, att vi blir en familj. :-)
Dessutom vore det kanske skönt för min kropp att vila från stressen några månader. Vi får se hur det blir helt enkelt!
Först och främst väntar vi in mensen.
Hur går det för er andra där ute?
/ S
Så var julen över och tillbaka till verkligheten!
Får verkligen hoppas att det funkade den här gången. Känns lite lättare nu, både med alla ÄL tester och graviditetstester hit och dit. Har vart otroligt stressigt både fysikt och psykiskt för oss båda men S är nog den som haft det svårast. Vi har också lovat varandra att inte göra något graviditetstest förän S mens är sen. Bara för att undvika att bli besviken om testet inte visar nått.
BIM beräknas iaf att bli runt den 22-23.
BIM hit och mens dit... räkna, räkna, testa, testa. Inte fick man lära sig att i skolan att det var svårt att få barn? Bara hur man bäst skyddar sig emot att få dom.... suck!
- J
All denna väntan...
Hela veckan så har S dock haft en hel del symptom så som illamående, svullen mage, yrsel mm vilket har gjort att vi både haft lite delade känslor. Den 9/12 testade vi men stickan visade inget. Samma eftermiddag så testade S igen, då visade stickan ett svagt svagt plus men vet inte om detta bara är ett sk spökstreck. Eftersom att vi inte vet när S hade ÄL så vet vi inte när hon är BIM. Men om man räknar sen hon hade senast så är det 37 dagar idag. Vi testade även idag med det vara samma typ av spökstreck som den 9e. Vet inte riktigt vad vi ska tro att detta är. Man vill ju tro och hoppas men inte hoppas och tro FÖR mycket så att man blir så besviken om man har fel.
Vi har iaf bestämt att vi inte ska testa förän det gått över 40 dagar...
Suck, denna väntan är inte kul...
/ J
Julefrid
Fortfarande ingen ägglossning. Vi har fått till en insemination den här månaden men det var förmodligen till ingen nytta.
Nu har vi bestämt oss för att släppa allt vad tester och räknande och "känna efter" heter för den här månaden. Vi väntar in mensen och sen tar vi nya tag efter jul. Det är ju trots allt adventstider och då kan man inte ständigt ha näsan i ett paket Clearblue. :P
Nu ska vi bara ägna oss åt paketinslagning, julgranspyntning, pepparkakshusbakning, glöggdrickande och lucköppnande i flera veckor!
Hoppas att det går bra för er andra där ute!
/ S
Suck.
Jaha, nu har ägglossningen förmodligen passerat och det helt obemärkt. Jag har testat med ägglossningstest varje dag sedan den 16:e och ingen glad gubbe har uppenbarat sig. :(
Jag tror att jag har förlitat mig lite för mycket på dessa tester, trodde aldrig att man kunde missa ägglossningen om man testar varje dag. Efter att ha surfat runt lite på nätet så har jag dock förstått att man visst kan missa den glada gubben, även om man testar varje dag vid samma tidpunkt.
Allting känns motigt och orättvist just nu. Igår var jag riktigt ledsen, idag försöker jag att inte vara det.
Vi gjorde i alla fall en insemination igår kväll, för säkerhets skull, och ska göra en till nu ikväll. Detta för att jag kommer vara bortrest i helgen så då funkar det inte.
Med största sannolikhet har vi dock, som sagt, missat ägglossningen så jag tänker inte hoppas särskilt mycket den här gången.
Jag önskar att jag kunde låta bli att tänka "ägglossning-befruktning-bebis-gravid-mens-bebis-ägglossning" hela tiden. Det är som att man glömmer bort att leva och det kan ju inte vara bra, varken för bebisgörandet eller någonting annat.
Är det någon som har tips på hur man ska göra för att tänka positivt/sluta stressa/tänka på annt så tar jag tacksamt emot dem.
Nä nu ska jag ta en dusch och försöka ta mig ut i det fina vädret. Här blir ju inga barn gjorda, så att säga. :P
/ S
I väntans tider..
Men väntar man på nått gott... Kan ju bli tokig på den här väntan hela tiden. Väntan på ÄL, sen väntan på få göra graviditetstest, sen väntan på den eventuella mensen sen vänta tills den tar slut för att sen vänta på ÄL igen. Suck! Skulle vara så mkt lättare om man visste hur lång tid det skulle ta, eller om man kunde spola fram tiden lite. Ibland önskar jag att man kunde beställa ett barn till magen så som man beställer en vara på nätet med leveranstid på 3-7 arbetsdagar!
/ J
Den upprörande filmen
Läs om den nedan
Så var det min tur..
När jag och min flickvän träffades blev det lite av en kulturkrock när det kommer till det här med att skaffa barn och familj. Min flickvän kommer från en familj där man först skaffar sig en bra utbildning och ett stabilt jobb innan man börjar tala om barnbiten. Jag däremot kommer från en familj där en högre utbildning inte är så viktig utan man skaffar jobb och familj ganska tidigt i livet. Jag har 2st betydligt äldre syskon så jag är ett så kallat "sladdbarn", blev även moster som 9åring.
När jag bara var 15år började min önskan om att få egna barn eftersom mina systrar redan hade fått ett par stycken, så jag vet lite om den här känslan att måsta vänta och ha tålamod. Men det är inte förrän jag träffade min flickvän som jag kände att det är henne som jag vill ha en familj och dela mitt liv med. Det är så otroligt många som söker efter "den rätta" vissa letar förgäves, men om man nu är en av de lyckligt lottade och funnit "the one" så vill man ju dela allt med henne. Men det är här det blir knepigt. Visst, matriella saker går alltid att köpa men jag tycker det är oerhört orättvist att biologin säger att du inte kan få barn med den personen som du älskar.
När man är liten så läser man sagor om att man träffar en person som man blir kär i, skaffar ett hus, en bil och sedan genom denna kärlek till en annan person resulterar i ett barn. Jag är väldigt kär i min tjej och sist jag kollade så hade det inte blivit några barn gjorda. Det är så orättvist att vår kärlek inte räcker till utan att vi måste ha en person av manligt kön med i bilden för att få våra kärleksbarn.
Igår så såg vi filmen "the kids are all right", som handlar om ett flatpar och deras två barn som när barnen blivit 18 söker de upp sin biologiska pappa. Om ni tänkt se den så ska ni inte läsa vidare eftersom jag tänkte berätta om den.
Det är inte många filmer som gör mig upprörd, eller det är inte så mycket som gör mig upprörd alls, men denna film gjorde mig faktiskt förbannad. Men jag antar att eftersom det är en hollywood film så måste det finnas med en sjukt sexig och hårig hetroman som en av flatorna faller för eftersom "alla vill ju ha en hårig, svettig manlig man ibland" öh!? Nä jag blev riktigt upprörd över hur dom format filmen. Kunde inte flatan har vart otrogen med en annan kvinna istället? Det mest pinsamma tycker jag att det är en flata som gjort filmen. Jag skäms!
Även om filmen slutade rätt okej så tycker jag den gav ut konstiga vibbar till samhället, att även om du är flata behöver du ibland en man. Hello hetronormen!
/J
Söndagssurfande
Spännande att läsa om vad barn som har två föräldrar av samma kön kallar dem. Det verkar som att "mamma" och "mamma" fungerar fint i många fall. Det tycker jag låter lovande. Det känns självklart för mig att våra framtida barn skall betrakta mig och min flickvän som lika mycket mamma, oavsett vem av oss som burit på dem. Roligt är också att läsa om hur barnen hittar på egna varianter för att skilja sina mammor/pappor åt. Att använda olika tonfall eller att lägga till någon bokstav på slutet verkar vara populärt. Tänk så uppfinningsrika och finurliga barn kan vara!
Tack Petra, för din kommentar. Hoppas det går bra med inseminationerna och att ni får ett positivt besked inom kort! Vi är medvetna om att man måste vara gifta för att få igenom en närståendeadoption. Hur var den processen för er? Vore kul att höra mer!
Nu är det (förhoppningsvis) ganska precis två veckor tills vi kan göra nästa försök. Bara att räkna dagarna och hålla en tumme för att kroppen håller sig till tidsplaneringen. :P
/ S
