Gaymammor

Vi gjorde, som sagt, vår första heminsemination för två veckor sedan. Jag hade gjort ägglossningstest varje morgon i ungefär en veckas tid innan det slutligen visade att det var dags för ägglossning. Killen kom då hem till oss och när han hade "gjort sitt" så inseminerade min flickvän mig här hemma i vårt sovrum. Allting gick väldigt snabbt, det kändes som att det var över på bara ett ögonblick.
Jag hade nog haft någon sorts idé om att det skulle kännas både konstigare och mer speciellt än vad det gjorde. Det kändes i alla fall väldigt bra att det var min flickvän som gjorde det och att det bara var jag och hon närvarande.

Sedan dess har jag inte kunnat tänka på annat. Jag har gått omkring och konstant inbillat mig att jag haft alla möjliga graviditetssymtom, trots att jag vet om att man oftast inte känner av något så pass tidigt. Det har funnits stunder då jag har varit helt övertygad om att jag varit gravid, andra stunder har jag inte känt något alls.
Idag kom i alla fall mensen som ett brev på posten så vi lyckades alltså inte på första försöket. Detta var jag väl egentligen ganska förberedd på men jag hade ändå lyckats börja hoppas så jag har känt mig låg hela dagen. De två veckor som återstår tills vi kan göra ett nytt försök känns oändligt långa.

Jag antar att det är därför den här bloggen kommer till just idag. Jag behöver en kanal där jag kan få utlopp för allt som jag tänker och känner kring det här. Min flickvän är mycket duktigare än vad jag är på att tänka på annat, att ta en dag i taget och att låta det få "hända när det händer". Jag avskyr att vänta och jag avskyr att inte veta.
Jag borde koncentrera mig på att tentaplugga, att umgås med familj och vänner och få tiden att gå genom att utnyttja den till fullo. Men det enda jag vill är att snabbspola fram till den tjugonde då vi kan försöka igen. Nästa gång ska vi försöka inseminera både samma dag som ägglossningstestet visar positivt och dagen efter. Det borde ju öka chanserna med det dubbla, så att säga.
Tänk så fantastiskt det vore att kunna berätta en sådan här nyhet för föräldrarna och syskonen på julafton!

Tredje gången gillt, brukar min sambo säga när jag nojar och är otålig. Jag håller tummarna för att det ska bli andra gången gillt för vår del.

/ S

Idén om den här bloggen har funnits ett tag men inte förrän idag har vi fått ändan ur vagnen och faktiskt skapat den.


Jag och min flickvän har varit tillsammans i ett och ett halvt år och är sambos sedan ungefär ett halvår. Pratet om barn har funnits där nästan ända från början. Min flickvän var tydlig med sin längtan efter barn redan innan vi blev tillsammans (vi var vänner långt innan vi blev flickvänner) och jag har alltid också vetat att jag en dag vill bli mamma.


Själv hade jag nog ändå tänkt (och fått lära mig) att det där med barn får vänta tills jag har en vettig utbildning, ett bra jobb och har fyllt åtminstone 30. Jag vet inte när jag ändrade mig, när detta blev så väldigt viktigt. Jag är trots allt bara 25 och har gott om tid på mig, jag har precis börjat studera och ingen i min kompiskrets har börjat gänga sig och producera bebisar ännu. Ändå hände något när jag blev kär i min flickvän som gjorde att jag insåg att jag vill det här OCKSÅ. Inte istället för att utbilda mig och syssla med sådant som jag brinner för, utan samtidigt som och under tiden och dessutom. Och att jag vill det nu, nu, nu!


Det känns ibland lite som att jag behöver försvara min längtan efter att bilda familj, eftersom jag fortfarande är så pass ung. I och med att jag lever med en kvinna så kan jag ju inte direkt säga till familj och vänner (när vi väl blir gravida) att det "bara blev så". Barn som blir till i lesbiska relationer tenderar ju att vara rätt så väl planerade. Detta är i alla fall anledningen till att vi (än så länge) är anonyma i denna blogg. När vi väl är där vill vi gärna informera nära och kära personligen, inte att de skall snubbla över informationen på internet.


Vi pratade oändligt mycket om hur vi skulle gå till väga redan i våras. Vi övervägde att åka till Danmark och vi ställde oss i kö för insemination via landstinget där vi bor. Vi står fortfarande kvar i den kön och har en inledande läkarundersökning inbokad i december.
Någon gång i somras började vi dock prata om det här med privat spermadonation och heminsemination och det började kännas alltmer lockande. Min flickvän var redan från början postitiv till den idén, det var jag som kände mig tveksam till att ha ett ansikte på vårt barns biologiska pappa. Jag kände mig inte bekväm med att kunna springa in i honom ute på stan och ville inte känna att vi "var tre om saken". Jag vill ha barn tillsammans med min flickvän för att jag älskar henne och vill leva med henne och det finns ingen annan människa jag skulle vilja dela en sådan sak med.
Hur det nu kom sig så började min flickvän prata om en ytlig kompis till henne, en person jag träffat vid enstaka tillfällen men inte kände särskilt väl. Hon tyckte att han skulle vara perfekt som donator och att vi kunde väl åtminstone överväga det alternativet? Sakta men säkert började jag tycka att det kanske inte var en sådan dum idé ändå. Tanken på att slippa sjukhus och läkare och dyra avgifter samt att inseminationen skulle ske i vårt hem med bara mig och min flickvän närvarande blev alltmer lockande.

Modig som hon är tog min flickvän kontakt med killen det gällde och frågade om han skulle kunna tänka sig att ställa upp som donator. Jag var fruktansvärt nervös över hur han skulle reagera men det skulle visa sig vara helt i onödan. Faktiskt så blev han väldigt smickrad och sade ja med en gång. Inte heller var han särskilt obekväm med att prata om hur det skulle gå till i praktiken. Det enda han var noga med att poängtera var att han inte ville ha någon annan inblandning än den faktiska donationen, vilket var exakt vad vi också ville.

Det kändes nästan som att det gick lite för smidigt och jag gick länge och väntade på att han skulle tänka efter en gång till och dra sig ur alltihop. Detta hände dock inte och för två veckor sedan gjorde vi vår första heminsemination!

/ S