Suck.
Jaha, nu har ägglossningen förmodligen passerat och det helt obemärkt. Jag har testat med ägglossningstest varje dag sedan den 16:e och ingen glad gubbe har uppenbarat sig. :(
Jag tror att jag har förlitat mig lite för mycket på dessa tester, trodde aldrig att man kunde missa ägglossningen om man testar varje dag. Efter att ha surfat runt lite på nätet så har jag dock förstått att man visst kan missa den glada gubben, även om man testar varje dag vid samma tidpunkt.
Allting känns motigt och orättvist just nu. Igår var jag riktigt ledsen, idag försöker jag att inte vara det.
Vi gjorde i alla fall en insemination igår kväll, för säkerhets skull, och ska göra en till nu ikväll. Detta för att jag kommer vara bortrest i helgen så då funkar det inte.
Med största sannolikhet har vi dock, som sagt, missat ägglossningen så jag tänker inte hoppas särskilt mycket den här gången.
Jag önskar att jag kunde låta bli att tänka "ägglossning-befruktning-bebis-gravid-mens-bebis-ägglossning" hela tiden. Det är som att man glömmer bort att leva och det kan ju inte vara bra, varken för bebisgörandet eller någonting annat.
Är det någon som har tips på hur man ska göra för att tänka positivt/sluta stressa/tänka på annt så tar jag tacksamt emot dem.
Nä nu ska jag ta en dusch och försöka ta mig ut i det fina vädret. Här blir ju inga barn gjorda, så att säga. :P
/ S
I väntans tider..
Men väntar man på nått gott... Kan ju bli tokig på den här väntan hela tiden. Väntan på ÄL, sen väntan på få göra graviditetstest, sen väntan på den eventuella mensen sen vänta tills den tar slut för att sen vänta på ÄL igen. Suck! Skulle vara så mkt lättare om man visste hur lång tid det skulle ta, eller om man kunde spola fram tiden lite. Ibland önskar jag att man kunde beställa ett barn till magen så som man beställer en vara på nätet med leveranstid på 3-7 arbetsdagar!
/ J
Den upprörande filmen
Läs om den nedan
Så var det min tur..
När jag och min flickvän träffades blev det lite av en kulturkrock när det kommer till det här med att skaffa barn och familj. Min flickvän kommer från en familj där man först skaffar sig en bra utbildning och ett stabilt jobb innan man börjar tala om barnbiten. Jag däremot kommer från en familj där en högre utbildning inte är så viktig utan man skaffar jobb och familj ganska tidigt i livet. Jag har 2st betydligt äldre syskon så jag är ett så kallat "sladdbarn", blev även moster som 9åring.
När jag bara var 15år började min önskan om att få egna barn eftersom mina systrar redan hade fått ett par stycken, så jag vet lite om den här känslan att måsta vänta och ha tålamod. Men det är inte förrän jag träffade min flickvän som jag kände att det är henne som jag vill ha en familj och dela mitt liv med. Det är så otroligt många som söker efter "den rätta" vissa letar förgäves, men om man nu är en av de lyckligt lottade och funnit "the one" så vill man ju dela allt med henne. Men det är här det blir knepigt. Visst, matriella saker går alltid att köpa men jag tycker det är oerhört orättvist att biologin säger att du inte kan få barn med den personen som du älskar.
När man är liten så läser man sagor om att man träffar en person som man blir kär i, skaffar ett hus, en bil och sedan genom denna kärlek till en annan person resulterar i ett barn. Jag är väldigt kär i min tjej och sist jag kollade så hade det inte blivit några barn gjorda. Det är så orättvist att vår kärlek inte räcker till utan att vi måste ha en person av manligt kön med i bilden för att få våra kärleksbarn.
Igår så såg vi filmen "the kids are all right", som handlar om ett flatpar och deras två barn som när barnen blivit 18 söker de upp sin biologiska pappa. Om ni tänkt se den så ska ni inte läsa vidare eftersom jag tänkte berätta om den.
Det är inte många filmer som gör mig upprörd, eller det är inte så mycket som gör mig upprörd alls, men denna film gjorde mig faktiskt förbannad. Men jag antar att eftersom det är en hollywood film så måste det finnas med en sjukt sexig och hårig hetroman som en av flatorna faller för eftersom "alla vill ju ha en hårig, svettig manlig man ibland" öh!? Nä jag blev riktigt upprörd över hur dom format filmen. Kunde inte flatan har vart otrogen med en annan kvinna istället? Det mest pinsamma tycker jag att det är en flata som gjort filmen. Jag skäms!
Även om filmen slutade rätt okej så tycker jag den gav ut konstiga vibbar till samhället, att även om du är flata behöver du ibland en man. Hello hetronormen!
/J
Söndagssurfande
Spännande att läsa om vad barn som har två föräldrar av samma kön kallar dem. Det verkar som att "mamma" och "mamma" fungerar fint i många fall. Det tycker jag låter lovande. Det känns självklart för mig att våra framtida barn skall betrakta mig och min flickvän som lika mycket mamma, oavsett vem av oss som burit på dem. Roligt är också att läsa om hur barnen hittar på egna varianter för att skilja sina mammor/pappor åt. Att använda olika tonfall eller att lägga till någon bokstav på slutet verkar vara populärt. Tänk så uppfinningsrika och finurliga barn kan vara!
Tack Petra, för din kommentar. Hoppas det går bra med inseminationerna och att ni får ett positivt besked inom kort! Vi är medvetna om att man måste vara gifta för att få igenom en närståendeadoption. Hur var den processen för er? Vore kul att höra mer!
Nu är det (förhoppningsvis) ganska precis två veckor tills vi kan göra nästa försök. Bara att räkna dagarna och hålla en tumme för att kroppen håller sig till tidsplaneringen. :P
/ S
Första försöket
Vi gjorde, som sagt, vår första heminsemination för två veckor sedan. Jag hade gjort ägglossningstest varje morgon i ungefär en veckas tid innan det slutligen visade att det var dags för ägglossning. Killen kom då hem till oss och när han hade "gjort sitt" så inseminerade min flickvän mig här hemma i vårt sovrum. Allting gick väldigt snabbt, det kändes som att det var över på bara ett ögonblick.
Jag hade nog haft någon sorts idé om att det skulle kännas både konstigare och mer speciellt än vad det gjorde. Det kändes i alla fall väldigt bra att det var min flickvän som gjorde det och att det bara var jag och hon närvarande.
Sedan dess har jag inte kunnat tänka på annat. Jag har gått omkring och konstant inbillat mig att jag haft alla möjliga graviditetssymtom, trots att jag vet om att man oftast inte känner av något så pass tidigt. Det har funnits stunder då jag har varit helt övertygad om att jag varit gravid, andra stunder har jag inte känt något alls.
Idag kom i alla fall mensen som ett brev på posten så vi lyckades alltså inte på första försöket. Detta var jag väl egentligen ganska förberedd på men jag hade ändå lyckats börja hoppas så jag har känt mig låg hela dagen. De två veckor som återstår tills vi kan göra ett nytt försök känns oändligt långa.
Jag antar att det är därför den här bloggen kommer till just idag. Jag behöver en kanal där jag kan få utlopp för allt som jag tänker och känner kring det här. Min flickvän är mycket duktigare än vad jag är på att tänka på annat, att ta en dag i taget och att låta det få "hända när det händer". Jag avskyr att vänta och jag avskyr att inte veta.
Jag borde koncentrera mig på att tentaplugga, att umgås med familj och vänner och få tiden att gå genom att utnyttja den till fullo. Men det enda jag vill är att snabbspola fram till den tjugonde då vi kan försöka igen. Nästa gång ska vi försöka inseminera både samma dag som ägglossningstestet visar positivt och dagen efter. Det borde ju öka chanserna med det dubbla, så att säga.
Tänk så fantastiskt det vore att kunna berätta en sådan här nyhet för föräldrarna och syskonen på julafton!
Tredje gången gillt, brukar min sambo säga när jag nojar och är otålig. Jag håller tummarna för att det ska bli andra gången gillt för vår del.
/ S
Bakgrund
Idén om den här bloggen har funnits ett tag men inte förrän idag har vi fått ändan ur vagnen och faktiskt skapat den.
Jag och min flickvän har varit tillsammans i ett och ett halvt år och är sambos sedan ungefär ett halvår. Pratet om barn har funnits där nästan ända från början. Min flickvän var tydlig med sin längtan efter barn redan innan vi blev tillsammans (vi var vänner långt innan vi blev flickvänner) och jag har alltid också vetat att jag en dag vill bli mamma.
Själv hade jag nog ändå tänkt (och fått lära mig) att det där med barn får vänta tills jag har en vettig utbildning, ett bra jobb och har fyllt åtminstone 30. Jag vet inte när jag ändrade mig, när detta blev så väldigt viktigt. Jag är trots allt bara 25 och har gott om tid på mig, jag har precis börjat studera och ingen i min kompiskrets har börjat gänga sig och producera bebisar ännu. Ändå hände något när jag blev kär i min flickvän som gjorde att jag insåg att jag vill det här OCKSÅ. Inte istället för att utbilda mig och syssla med sådant som jag brinner för, utan samtidigt som och under tiden och dessutom. Och att jag vill det nu, nu, nu!
Det känns ibland lite som att jag behöver försvara min längtan efter att bilda familj, eftersom jag fortfarande är så pass ung. I och med att jag lever med en kvinna så kan jag ju inte direkt säga till familj och vänner (när vi väl blir gravida) att det "bara blev så". Barn som blir till i lesbiska relationer tenderar ju att vara rätt så väl planerade. Detta är i alla fall anledningen till att vi (än så länge) är anonyma i denna blogg. När vi väl är där vill vi gärna informera nära och kära personligen, inte att de skall snubbla över informationen på internet.
Vi pratade oändligt mycket om hur vi skulle gå till väga redan i våras. Vi övervägde att åka till Danmark och vi ställde oss i kö för insemination via landstinget där vi bor. Vi står fortfarande kvar i den kön och har en inledande läkarundersökning inbokad i december.
Någon gång i somras började vi dock prata om det här med privat spermadonation och heminsemination och det började kännas alltmer lockande. Min flickvän var redan från början postitiv till den idén, det var jag som kände mig tveksam till att ha ett ansikte på vårt barns biologiska pappa. Jag kände mig inte bekväm med att kunna springa in i honom ute på stan och ville inte känna att vi "var tre om saken". Jag vill ha barn tillsammans med min flickvän för att jag älskar henne och vill leva med henne och det finns ingen annan människa jag skulle vilja dela en sådan sak med.
Hur det nu kom sig så började min flickvän prata om en ytlig kompis till henne, en person jag träffat vid enstaka tillfällen men inte kände särskilt väl. Hon tyckte att han skulle vara perfekt som donator och att vi kunde väl åtminstone överväga det alternativet? Sakta men säkert började jag tycka att det kanske inte var en sådan dum idé ändå. Tanken på att slippa sjukhus och läkare och dyra avgifter samt att inseminationen skulle ske i vårt hem med bara mig och min flickvän närvarande blev alltmer lockande.
Modig som hon är tog min flickvän kontakt med killen det gällde och frågade om han skulle kunna tänka sig att ställa upp som donator. Jag var fruktansvärt nervös över hur han skulle reagera men det skulle visa sig vara helt i onödan. Faktiskt så blev han väldigt smickrad och sade ja med en gång. Inte heller var han särskilt obekväm med att prata om hur det skulle gå till i praktiken. Det enda han var noga med att poängtera var att han inte ville ha någon annan inblandning än den faktiska donationen, vilket var exakt vad vi också ville.
Det kändes nästan som att det gick lite för smidigt och jag gick länge och väntade på att han skulle tänka efter en gång till och dra sig ur alltihop. Detta hände dock inte och för två veckor sedan gjorde vi vår första heminsemination!
/ S
