Nä nu skiter jag i det här...
...ungefär så känns det idag.
Jag har nu testat med äl-tester i snart två veckor och de har inte gett något utslag. Sedan jag började hålla koll på min ägglossning i oktober har cykelns längd varierat från 26-54 dagar och nu känner jag att jag håller på att bli galen!
Min mens har aldrig tidigare varit så här oregelbunden. Jag är orolig för att det ska vara något fel på mig samtidigt som jag är orolig för att oregelbundenheten beror på att jag är orolig och det känns som att det inte finns någon lösning på den ekvationen.
Den här processen är nog jobbig ändå, med väntan på BIM och testande och besvikelse och donatorer som reser bort, utan att jag dessutom ska måsta leva i ovisshet om min ägglossning ens ska dyka upp.
Jag har inte gått upp eller ner vikt, inte genomgått några stora livsförändringar, inte varit stressad eller ätit medicin. Så VARFÖR måste det strula på det här viset?!
J föreslog att vi skulle avvakta ett tag, sluta testa och börja om när det känns mindre jobbigt. Jag förstår den tanken, det här ska ju kännas roligt och spännande och inte leda till att jag ligger och gråter bort en hel söndag. Men jag vill inte vänta längre! Det har redan gått ett år sedan vi bestämde oss för att börja skaffa barn och det känns som att vi inte kommit någon vart alls. Jag vill egentligen bara slänga äl-testerna i soporna och skita i det här men jag vågar inte riskera att missa en chans att bli gravid.
Dessutom verkar det som att precis ALLA vi känner blir gravida just nu. En av mina bästa vänner är i sjunde månaden och jag HATAR mig själv för att jag drar mig för att umgås med henne. Jag kan inte glädjas över andras gravidbesked som tycks regna över oss och det hatar jag också.
Nu ska J dessutom resa bort och lämna mig ensam med det här fram till i maj och det känns också skit. När hon kommer hem ska vi börja inseminera henne också för att öka våra chanser. Jag ska ringa och boka tid hos en gynekolog imorgon för att kolla upp varför min mens blivit så regelbunden. Just nu känns det som att det är något fel på mig, att J kommer att få föda alla våra barn och att jag aldrig kommer att få uppleva att vara gravid.
Dålig, dålig söndag idag.
/ S
Fan vad trist! Jag förstår att musten går ur dig. Det är svårt det där, man vill inte vänta för man vill ju få barn så snart som möjligt och man vill inte gå miste om någon chans. Samtidigt så är det så himla ansträngande att leva med denna ständiga stress som det faktiskt innebär, och det kan vara skönt att bara dra ner på tempot lite.
Ta hand om er!
Många kramar J
Förresten, min fru har slängt iväg ett mail till er.
Jo vi har sett mailet, har bara inte hunnit svara. Vi ställer gärna upp. Nu åker J som sagt bort och blir borta fram till början av maj men efter det kan vi nog få till något.
Kram på er
Men fy va jobbigt!
Det är jobbigt nog att testa i vanliga fall.. Förstår att det hela blir en ond cirkel.
Vi håller tummarna att den förbaskade ÄL kommer snart så ni kan fortsätta!
Massa kramar
