Tuffa tider
Sabla ägglossning som aldrig vill komma. Imorgon åker J bort så vi hann alltså inte med någon imsemination innan hennes avresa. Det känns trist.
Nu har vi i alla fall bestämt oss för att återanmäla oss för utredning på landstinget. Jag väntar på att höra ifrån en överläkare där som ska svara på frågan varför inte lesbiska kvinnor får gratis hjälp med utredning om man försökt få barn via heminsemination utan att lyckas. Ska bli spännande att höra hans motivation till detta.
Jag har också bokat tid hos en gynekolog som ska kolla upp varför min cykel har blivit så oregelbunden.
Dyker min äl upp medan J är borta så får jag inseminera själv. Det känns inte optimalt men vi vill inte gå miste om någon chans.
När hon sedan är tillbaka så börjar vi inseminera oss båda.
Vi tänker inte ge upp. Snart MÅSTE det gå vägen!
Hoppas det går bra för er andra.
/ S
Nä nu skiter jag i det här...
...ungefär så känns det idag.
Jag har nu testat med äl-tester i snart två veckor och de har inte gett något utslag. Sedan jag började hålla koll på min ägglossning i oktober har cykelns längd varierat från 26-54 dagar och nu känner jag att jag håller på att bli galen!
Min mens har aldrig tidigare varit så här oregelbunden. Jag är orolig för att det ska vara något fel på mig samtidigt som jag är orolig för att oregelbundenheten beror på att jag är orolig och det känns som att det inte finns någon lösning på den ekvationen.
Den här processen är nog jobbig ändå, med väntan på BIM och testande och besvikelse och donatorer som reser bort, utan att jag dessutom ska måsta leva i ovisshet om min ägglossning ens ska dyka upp.
Jag har inte gått upp eller ner vikt, inte genomgått några stora livsförändringar, inte varit stressad eller ätit medicin. Så VARFÖR måste det strula på det här viset?!
J föreslog att vi skulle avvakta ett tag, sluta testa och börja om när det känns mindre jobbigt. Jag förstår den tanken, det här ska ju kännas roligt och spännande och inte leda till att jag ligger och gråter bort en hel söndag. Men jag vill inte vänta längre! Det har redan gått ett år sedan vi bestämde oss för att börja skaffa barn och det känns som att vi inte kommit någon vart alls. Jag vill egentligen bara slänga äl-testerna i soporna och skita i det här men jag vågar inte riskera att missa en chans att bli gravid.
Dessutom verkar det som att precis ALLA vi känner blir gravida just nu. En av mina bästa vänner är i sjunde månaden och jag HATAR mig själv för att jag drar mig för att umgås med henne. Jag kan inte glädjas över andras gravidbesked som tycks regna över oss och det hatar jag också.
Nu ska J dessutom resa bort och lämna mig ensam med det här fram till i maj och det känns också skit. När hon kommer hem ska vi börja inseminera henne också för att öka våra chanser. Jag ska ringa och boka tid hos en gynekolog imorgon för att kolla upp varför min mens blivit så regelbunden. Just nu känns det som att det är något fel på mig, att J kommer att få föda alla våra barn och att jag aldrig kommer att få uppleva att vara gravid.
Dålig, dålig söndag idag.
/ S
Så var det snart dags igen!
Hur går det för er? Har ni börjat testa?
/ J
Otillräcklig..
Känner mig maktlös och otillräcklig eftersom jag inte med några medel kan påverka S äl eller om inseminationen blir ett misslyckande, eftersom jag inte kunde göra någonting för att utgången skulle bli annorlunda. Och såklart att jag inte kan göra min flickvän gravid. Jag hatar att jag inte har det som behövs för att göra ett barn med min kärlek.
Jag vet att jag inte är speciellt bra på att visa känslor och när graviditetstest inte visar något eller när S får mens så intalar jag mig att jag inte får vara ledsen eftersom jag känner att jag måste vara stark och positiv för S eftersom hon blir så ledsen och känner sig misslyckad. Tror kanske att OM jag blir ledsen så känner sig S ännu mer ledsen och misslyckad, även om det inte är hennes misslyckande.
Tror att jag hela tiden skyddar mig själv för att just orka vara stark och positiv, så jag intalar mig varje gång att det säkert inte blir något denna gång heller för att besvikelsen inte ska bli för stor, även om ett plus är det jag önskar mest av allt!
Varför ska det vara så svårt och krångligt att skaffa familj?
- J
Som väntat
Det är inget att göra åt. Om några veckor tar vi nya tag. För nu VILL vi ha en bebis!
/ S
BIM -1
Bim är imorgon så mensen kommer väl säkert som den ska.
Jag hade inga större förhoppningar att det skulle bli något denna gång men ändå har jag ju haft vissa symtom som lurat mig, som vanligt.
Jaja. Hoppas det går bättre för er andra.
/ S
Men åååååh...
Trots att jag har nytt jobb och fullt upp hela tiden så tycks dagarna seeega sig framåt. Nu vill jag bara antingen ha ett plus på stickan eller att mensen ska komma så att man kan tänka på något annat ett tag.
Symtommässigt har det inte hänt särskilt mycket sedan sist. Brösten gör fortfarande ont, de känns större och liksom hårda och blodådrorna har blivit tydligare. Även J märkte detta igår. Jag känner också av att det liksom "drar" i området kring livmodern, mest vid ljumskarna. Båda dessa symtom har jag dock haft tidigare och inte varit gravid så det är ingenting jag vågar fästa någon större vikt vid.
Jag är helt förberedd på att mensen ska komma, vill inte bli så där grymt besviken som jag blev förra månaden. Ändå vet jag att det är svårt att bara bestämma sig för det, kommer nog bli ledsen hur som helst.
Jag ska åka bort (utan J) på fredag kväll och vara borta över helgen så vi kanske testar fredag morgon, om mensen inte dykt upp vid det laget.
Hur går det för er andra? När ska ni testa?
/ S
